Erik Granebjer.
Ålder 51 år.
Blev konstaterad hiv positiv i 1992.
Jag har genom åren med hiv gått igenom många liknande processer som den här, som hjälpt mig att förstå mig själv och andra. För mig var det en självklarhet att delta. Och inte minst för att man träffar andra hivpositiva och känner att man delar något mycket viktigt nämligen hiv. Vi är alla helt olika men i det fallet så är vi så lika.
Vi behöver mer av sådana tillfällen att mötas . Att det vid detta tillfälle var genom att utrycka sig kreativt är ett stort plus. Alla kan vara med och upptäcka sådant man inte trodde fanns och vi hade en fin uppbackning bakom oss ,genom att vi hade en ledare och en psykolog i beredskap som kunde förklara och guida oss.
Jag kom snabbt in i arbetet . Jag gjorde det jag tänkt ut att jag skulle göra, hade en bild i huvudet som jag försökte förmedla och kände att det bara flöt på. Det var inte helt lätt att gå tillbaka till den svåra tiden ,men det gick bra för jag kände sådan gemenskap med de andra. De gick igenom samma sak. Det som slog mig var hur starkt berörd jag blev av de andras berättelser kring målningarna och hur starkt och svårt det kan vara även i dag att få en hiv diagnos, hade svårt att hålla tårarna borta.
Livet är föränderligt med olika faser. Allt ifrån att vara rädd och ledsen till att vara riktigt glad och tillfreds med sitt liv. Hiv finns med i mitt liv liksom allt annat som följer med livet. Men just hiv har varit riktigt svårt i början av 90 talet ,då man faktiskt skulle dö inom den närmsta tiden. Många trauman och försöka nå lösningar och få ro trots att veta att, troligtvis så är det slut nu redan vid i slutet av 20 års ålder.
Men livet gick vidare med bromsmediciner, som man också skulle förhålla sig till och föra till sin livsbild. Och ja helt plötsligt ska jag leva igen ,jag hade ju förberett mig på att dö. Ja det var många år som fick mig att känna att jag kastades fram och tillbaka mellan olika stämningslägen.
Men på vägen har det också funnits många ljusglimtar. Jag har gjort saker jag aldrig annars skulle ha drömt om och jag har träffat underbara människor på vägen .Så hur konstigt det än låter så ibland kan jag känna att jag har hiv att tacka för mycket bra i mitt liv också.
När jag nu sammanfattar allt som har med mig och mitt hiv att göra känner jag att jag är lyckligt lottad “jag klarade det trots allt och här står jag i livet! På något underligt sätt har jag något i mig som gjort att jag klarat av alltihop ,och än är det ju inte slut. Jag är tacksam.
Skapa fler sådana tillfällen!
Inget att vara rädd för!
Alla kan, du behöver inte ha hållit i en pensel förut!
Du träffar nya underbara människor!
Du får kontakt med dina känslor!
Mycket skratt och massor av hygge!
Du har inget att förlora på att vara med nästa gång, bara vinna !
Det handlar om psykiskt välmående!
Nya vägar öppnar sig!
Seneste kommentarer